VÅR FANTASTISKA RESA PÅ ORINOCO

 

Denna resa gjordes 1976 så
bilderna på sidan är inte av så bra kvalitét.
För 30 år sedan fanns ju inte dessa fantastiska
 digitalkameror och de här gamla bilderna har legat
och blivit röda och utan färg. Jag har gjort vad jag
kunnat för att någotsånär återställa bilderna.
Hoppas ni får en fin "resa".

 
KARTAN VISAR VAR VI HADE VÅR UPPLEVELSE

Min man Åke, jag och våra två killar Mats och Stoffe bodde några år i Venezuela och gjorde då en resa i djungeln där vi träffade skygga indianer utefter floden Rio Apure. Där finns många olika indianstammar som pratar sina egna språk. En av stammarna vi stötte på heter Piaroa. Vi tog ett litet flygplan från Caracas ner till Puerto Ayacucho. Där fick vi tag i en lastbil som skulle till Orinoco för att lämna förnödenheter som skulle vidare till en missionsstation på ön Isla Ratón. Vi gjorde sällskap med maten och två nunnor som
också skulle med i den långa, urholkade ekan till ön.

 DÄR BÖRJADE ÄVENTYRET.

 
 Här åker vi lastbil (en två timmars färd) genom djungeln fram till floden Orinoco.
Pojken som står på flaket är av en stam som heter Guaica. Han hade arbetat sig 
runt i Venezuela och skulle nu besöka sin stam lite längre uppför floden.
Stammedlemmarna är vänligt inställda mot turister, sade han.

 
Men inne i förarhytten sitter Åke och får reda på av chauffören att stammen
är på krigsstigen och ska döda varje vit man som kommer dit. Det är så att
när en Guaica dör så läggs han ut i solen för att torkas. Sedan bränns han
och askan äter man för att få hans själ. När den avlidne låg på torkning
kom en antropolog och högg huvudet av den döde och tog med
sig huvudet. På bilden syns indiankillen, men han har tydligen
 tagit av sig röd-tröjan.

 
Det här är också ett ställe att bygga hus på.

Matproblemet löste vi så här:
R
Ett spritkök och en aluminiumkastrull.
Vatten och fisk finns i floderna så det blev
massor av pulversoppa, påste, pulverkaffe, några
paket kex, några burkar sardiner och lite
annat som inte tog så mycket plats.
Vi hade också med oss kläder, kammar, speglar,
ficklampor, tändstickor och myggspray som vi
fått veta att de saknade och var i stort behov av.
Vi hade också med oss karameller till barnen
 Förutom mygg finns i djungeln en liten,
liten hård fluga som söker sig in i ögonvitorna
och kryper där. De är mycket svåra att peta
bort för att de klibbar fast i hornhinnan.
Även mot dem skulle spray hjälpa.

 

Här har vi kommit fram till missionsstationen
och jag skriver i min dagbok. Indianbarnen som gick i skolan
 på ön hade haft jullov och det kom många familjer i sina ekor så
långt ifrån som 30 mil. De hade med sig stora bananklasar och
andra varor att byta mot inkvarteringsavgift för barnen.

Prästen på ön hjälper till att hitta två män som ska guida oss. Under tiden
går vi omkring och pratar med skolbarnen. Vi ska övernatta innan det bär
iväg nästa dag. Barnen har en stor sovsal där vi också ska sova.
Det finnsinga sängar utan salen är full av hängmattor som vi också ska
använda - naturligtvis. Här och i byarna används bara hängmattor.
De är underbart sköna att sova i. Man ligger nämligen diagonalt
i dem och på det viset spänner man ut mattan och ligger inte
i en "kokong" utan lagom hängigt.

 
Dessa två personer ska nu hjälpa oss. De talar de olika indianspråk vi
kommer att träffa på. Våra guider heter Bernardino och Incarnación.

Prästen - en holländare berättade att när han kom till ön för 16 år sedan för att starta skolan var det motigt. Då kom det först bara sju barn eftersom man var rädd att det handlade om vit slavhandel. Med mycken möda och lång tid fick han till slut deras förtroende och nu är där 200 barn. Indianbarnen kommer från floderna runt
omkring och har lång väg att färdas i urholkad eka och är
därför inkvarterade på skolan.

 
Vi mötte då och då familjer som skulle ut och jaga.

 
Dags för avfärd - och vi har fått med oss en klase bananer.
Alltid något!

 
På bilden ser ni en papayaplanta.

Strandhugg - Stoffe gungar i en lian och känner sig som
Tarzan! Stackars Stoffe!!! Han fick ögonflugan (Lambeojos =
 översatt "landa i ögon") i ögonen. Medan jag förtvivlat
försökte få ut en ur ena ögat så landade en annan i
andra ögat.Och så svåra att få tag i. Man vill ju inte
slita sönder hornhinnan. Och de kryper ju
omkring därinne. Usch!

Här har vi lagt till vid en berghäll för att äta. I bakgrunden syns ett berg där man
kan se ett svart hål. Det är en stor grotta somär piaroaindianernas begravningsplats.
Den ligger mycket avsides och de åker långa vägar i kanot med sina döda för att
lägga dem där. Såg för några år sedan en tysk film om piaroaindianer och markfågelspindeln som de grillar benen på och äter som vi äter
grillade räkor. De satt då vid denna berghäll och åt.

Stoffe på väg att kissa. När jag ser det bruna vattnet kommer jag att tänka på hur viktigt det är att ha hela, täta stövlar på sig när man är i dessa områden. Det är många
turister som nonchalerat detta. Man får lätt in en sorts maskar genom huden.
De äter sig vidare i kroppen och ställer till förfärliga problem.

Besök i en liten by...

...där denna lilla söta flicka var ledsen och grät.

 

Där fick vi byta till oss den här gnagaren - en rökt Kapivar.
Den hade en väldigt hård hud att komma igenom, och köttet hade
svag smak mittemellan kyckling och gris.

 

Här har våra guider hängt upp hängmattorna. De var fantastiska - hämtade
bara grenar som de tryckte ner i sanden för upphängningen.
Och de höll hur bra som helst. De behövde minnsann
 inte leta efter träd för mattorna.

En till sovplats.

Ännu en.
På det här stället såg guiderna färska spår av Jaguar.
De gjorde alltid en eld och höll vakt på natten för att hålla
kattdjuren borta. De hade förstås också gevär med
sig och turades om att hålla vakt.

Åke sover. Ser det inte skönt ut!

Ännu en lägerplats.
Jag trodde inte att det fanns så fina sandstränder vid en djungelflod.

 

Alla indianstammar har sitt sätt att bygga hyddorna. Detta är en typ av hydda.
Här bytte vi till oss två levande tuppar som vi skulle laga till. Den ena hann vi ta
livet av (helt i onödan) för den var seg och oätlig. Den andra fick leva vidare och
när vi på återvägen kom fram till byn igen så lämnade vi av den där.
 Under resan satt de fastkedjade i båten och väckte
oss tidigt på mornarna. 

Här är vi på väg till en annan by...

...med den här typen av hydda.

 

Här är vi på väg upp till byn

Där fick jag se hur de bakade mandiokabröd. Familjen tittar på den
 konstiga människan som är så nyfiken.

Detta är inte bara barn. Indianerna är små.
Här står jag och delar ut några kammar och speglar.

I båten ligger fyra sköldpaddor man har fångat. Det var en aggresiv art som snabbt kunde knipsa av ett finger. Därför var de surrade kring käken och jag varnades att komma i närheten. Man såg att indianerna hade stor respekt för djuret
när de handterade dem.

Undrar vad vi köpslår om här?  Kanske den rökta fisken...

...som vi bytte till oss. Fisken inlindad i palmblad.

Vi väntar på att åka till nästa by.

Här är en av våra guider på väg upp till nästa by...

Framme - men byn såg övergiven ut. Vi tjoade och hojtade, men det enda vi såg var en stor svart fågel Men plötsligt fick jag se en härlig syn. En naken indian (som bara hade en liten lapp hängande fram) kom springande mot oss ur skogen. Han hade pilbåge och hade förmodligen varit ute på jakt. Vi gick omkring ett tag och letade efter invånarna. Men då närmade sig den svarta fågeln (1 meter hög) och började bli aggresiv. Han lät
på ett skrämmande sätt. Det började med ett mycket dovt
brummande ljud långt in i buken...

... Sedan arbetade sig ljudet upp genom magen och
struphuvudet och blev allt intensivare. Starkare
och starkare ju närmare näbben ljudet kom.
Då öppnade den näbben och ut kom ett starkt,
 högt och långdraget vrål samtidigt som fågeln
närmade sig. Den fågeln använder man som
vakt. Den är väldigt vacker för på hela
bröstet sitter lite utspritt små fjädrar som
lyser intensivt turkos och blått.
Fågeln heter "Gruja" eller "Trompetero".
När vi gick tillbaka till båten vände jag mig
om - och döm om min förvåning. Massor av
ansikten tittade fram bakom hyddorna. 
Jag började då gå tillbaka, men som på ett
givet tecken försvann då alla ansikten.
Mycket skygga.

Den här ormen hittade vi flytande, död, med
ett bett av något djur. Själv såg jag en levande sådan vid
 vattenbrynet när jag kollade om jag kunde få se en anakonda.
Då fick jag plötsligt se ormen ringla upp ur vattnet och kolla mig bara
en meter från mina fötter. Jag backade försiktigt för att hämta
kameran men den blev ju förstås så rädd så den ringlade iväg. Synd.
 Hade varit kul att ha en bild. Bor man i Venezuela får man inte vara
 rädd för orm. De finns t o m inne i huvudstaden Caracas.
Och det finns många, mycket giftiga sorter. 

 I ekan ligger en flätad korg (palmblad)
som man bär på ryggen och tar
med sig sitt lilla barn i eller
mat man hittat.

Stoffe och Mats
visar blad och stam av balsaträ.

Sådana här stenbumlingar fick man kryssa
mellan på vissa ställen. 

Berget i bakgrunden är av en sort med platt topp och finns en del av
härnere. De är ihåliga och har lodräta väggar på insidan som gör att en del små
 djurarter finns bara där där och inte på någon annan plats för att de
inte lyckas ta sig upp från djupet.

Berget heter Cerro Autana och är 1.300 m högt.
Det mindre berget heter Cerro Guajari.

När vi kom tillbaka till ön skulle vi ut och fiska. Det nappade - och
upp fick man bara metreven. Åke fiskade igen och fick bara upp
metreven igen. Va konstigt! Då fick han en stållina av en av
guiderna. Fortfarande hände samma sak. Både lina och
krok borta. Fick senare reda på av guiden: det är
bara Caribe = samma fisk som Piraya - bara större.
Usch! Vi som badat hela tiden i dessa floder.

 

På väg från ön. Prästen och en nunna står och vinkar. I båten - längst
fram sitter en kvinna från universitetet i Canaima. Hon hade rest runtför att
besöka piaroastammen som inte hade något skriftspråk.
Nu skulle hon uppteckna deras språk.

Ja, så var resan slut och jag hoppas det blev
ett litet äventyr för er också.


TACK FÖR SÄLLSKAPET!